Nu när vädret är ostadigt och växlar mellan regn och minusgrader bildas det ju en hel del is på vägarna. Så imorse skulle mamma skjutsa mig till tåget som vanligt. Det är mörkt och helt plötsligt är det som att vi kommer till en isbana som ligger över hela vägen. Mamma tappar kontrollen, det går varken att styra eller bromsa. Vi kommer över i det motsatta körfältet och mamma blir lite hysterisk och halvskriker. Jag fattar nog inte riktigt vad som händer för jag bara sitter där tyst. Så glider vi förbi en stor blinkande jeep, som ligger upp och ned i diket med ett par personer runt om. Jag ser vad som har hänt men jag tar inte in det i huvudet. Det går inte att förstå. Tillslut får mamma tillbaka kontrollen och vi kan stanna och vända om till bilen som åkt av vägen. Nu fattar jag vad som har hänt. 

 

- Men gud, den ligger ju upp och ned!!! 

 

Mamma konstaterar att det kan ju vara så att någon är död. Jag får lite panik och öppnar dörren så fort vi kommer fram till en av killarna.

 

- Är ni okej?!

- Jadå, det är lugnt och ingen av oss har fått några större skador eller så...

Där kunde jag äntligen pusta ut. De höll på att ringa efter bärgningsbil och efter att ha pratat en stund och fått klartecken om att allt var bra, kunde vi köra vidare. Nu, många timmar senare inser jag att om det hade kommit en bil när vi kom över i den andra filen så hade vi krockat. Det hade kunnat gå åt helvete. Jag fattar också vilken tur killarna hade som satt i den andra bilen. Den låg liksom på taket. De verkade varken vara chockade eller särskilt uppskärrande. Om jag hade varit i deras sits hade jag gråtit och haft panik. Men de var från försvarsmakten eller något liknande, så det kanske hade något med saken att göra? Att de är beredda på hur man ska hantera vissa situationer?

 

Det är nästan så att jag känner att jag är glad att jag lever. Jag är så glad av att både vi och killarna klarade oss undan från skador eller värre olyckor.